En trettonåring lämnar sitt land Belgiska Kongo, sina föräldrar och sin lillebror och skickas till Sverige. Hon ska bo på Svenska Missionförbundets hem för barn vars föräldrar arbetar utomlands. Där finns hennes storebror sedan två år tillbaka. Det är för att kunna fortsätta gå i skola hon reser. En påtvingad självständighet väntar henne.
Samtidigt är Belgiska Kongo på väg att erövra den självstäbdighet som folket så länge längtat efter. Året är 1959 och den närmaste tiden ska både hon och Kongo sättas på prov då det gäller att stå på egna ben.
För missionärsbarn i de båda Kongo-staterna regel att långa tider leva skilda från föräldrarna. De skickades först till internat i Pointe-Noire i Franska Kongo och senare till Sverige. Brev en gång i veckan, det var så kontakten hölls, utom på loven eller när familjen var i Sverige på viloperiod.
Med hjälp av sina egna och föräldrarnas brev och dagbokanteckningar skildrar Margareta Andermo sitt tonårsliv i Sverige parallellt med händelseutvecklingen i Kongo 1959-1961. "Men det finns sådant hon inte skriver om" är en personlig berättelse från en tid och ett sammanhang då det bara var genom brev kontakten kunde hållas.